Sommaren lär oss något vi ofta glömmer 

Det finns en tid på året då naturen inte skyndar sig. När träden står stadigt utan att fundera på om de borde vara lite grönare. När havet inte ber om ursäkt för att det ibland är stilla och ibland stormigt.

Kanske är det därför så många av oss längtar efter sommaren. Inte för att den ska bli perfekt, utan för att den påminner oss om något vi så lätt tappar bort, vår egen rytm.

Vi människor är däremot "duktiga" på att fylla även vår ledighet med måsten. Vi planerar, presterar, jämför och försöker hinna skapa den där "perfekta sommaren". Och mitt i allt kan vi upptäcka att kroppen fortfarande är spänd, tankarna fortfarande rusar och att återhämtningen aldrig riktigt infinner sig.

Det är inte konstigt.

Ett nervsystem som har varit på högvarv växlar inte automatiskt över till lugn bara för att kalendern visar semester. Kroppen bär med sig det vi varit med om. Stress försvinner inte över en natt, men den kan sakta få mjukna när vi ger oss själva det vi kanske längtat efter hela tiden: tid, trygghet och utrymme att bara få vara.

Vi lever i ett samhälle som ofta uppmuntrar oss att göra mer. Att hinna lite till. Att förbättra oss, prestera och vara tillgängliga. Men naturen lär oss något helt annat. Den visar att allt har sin rytm. Att vila inte är motsatsen till utveckling – utan en förutsättning för den.

Kanske är sommarens viktigaste fråga inte:

Vad ska jag hinna göra?

Kanske är den istället:

Hur vill jag känna mig när sommaren är slut?

Om svaret är lugnare, mjukare eller mer närvarande behöver du kanske inte lägga till mer. Kanske behöver du snarare ta bort något.

Lämna en stund oplanerad.

Sitt kvar lite längre med morgonkaffet.

Lyssna på vinden i träden.

Ligg i hängmattan och titta upp i trädkronorna.

Ta en promenad utan mål.

Lägg undan mobilen en stund.

Låt tystnaden få finnas utan att den behöver fyllas.

Det är ofta i de små ögonblicken som nervsystemet börjar förstå att det är tryggt. Att det inte finns något att jaga just nu. Att andetaget får sjunka djupare och axlarna får slappna av.

Vi förändras sällan genom att pressa oss hårdare. Verklig förändring börjar när vi möter oss själva med vänlighet. När vi lyssnar inåt istället för att hela tiden söka svar utanför oss själva.

Kanske är det just det sommaren vill påminna oss om.

Att livet inte bara består av det vi hinner med.

Utan också av det vi verkligen upplever.

När sommaren så småningom går mot sitt slut hoppas jag att du inte främst minns allt du hann göra och allt som blev gjort. Jag hoppas att du istället minns doften av regn mot varm asfalt. Morgonkaffet i tystnaden. Ett skratt som kom från hjärtat. Solens värme mot huden. Ett samtal som gjorde dig lite lättare. Kanske en stund då du för första gången på länge kände att du verkligen var här.

För det är ofta de ögonblicken som läker oss.

Inte de stora prestationerna, utan de små stunderna av närvaro.

Jag önskar dig inte en perfekt sommar.

Jag önskar dig en sommar där du får landa i dig själv. Där du kan släppa taget om det som tynger, andas lite djupare och upptäcka att du duger precis som du är.

En sommar där du får följa din egen rytm.

Ta hand om dig i sommar, ♡♡♡

Med omtanke, Maria

Blogg