Du behöver inte längre vara den du en gång behövde vara

Det finns ofta en anledning till att vi har blivit som vi är. Vårt sätt att tänka, känna och agera växer fram genom livet, i mötet med människor omkring oss och i det vi själva upplever. Ibland lär vi oss tidigt att vara den som tar ansvar, den som känner av andras behov eller den som inte visar när något blir svårt. Vi kanske blir bra på att anpassa oss, hålla ihop och fortsätta, även när vi själva egentligen behöver något annat.

En gång kan det ha varit precis det vi behövde.

Kanske hjälpte det dig att känna dig trygg i en situation som inte alltid kändes trygg. Kanske blev det lättare att få vara med, att undvika konflikter eller att hantera sådant som var svårt att förstå. Du hittade sätt att hantera vardagen, ta dig igenom det som gjorde ont och göra det bästa av de förutsättningar du hade.

Det är lätt att i efterhand se allt det där som något du borde ha gjort annorlunda. Varför sa jag inte ifrån? Varför tog jag på mig så mycket? Varför hade jag så svårt att visa vad jag egentligen kände?

Men kanske behöver vi inte möta vårt tidigare jag med fler frågor om vad som blev fel. Kanske kan vi i stället försöka förstå vad vi en gång behövde och hur vi lärde oss att ta hand om oss själva på det sätt som då var möjligt?

För det som hjälpte dig att ta dig igenom en svår tid kan också bli något du fortsätter att bära med dig, långt efter att livet har förändrats.

Du kan fortsätta att vara vaksam på andras reaktioner, trots att du idag befinner dig i relationer där du har större utrymme att vara dig själv. Du kan fortsätta att ta ansvar för sådant som egentligen inte är ditt  eller ha svårt att vila utan att känna att du borde göra något mer. Inte för att du vill göra livet svårare, utan för att det invanda ofta känns tryggare än det nya.

Även när vi någonstans inom oss längtar efter något annat.

Men du är inte nödvändigtvis kvar där du en gång var. Du har levt vidare, samlat erfarenheter och fått nya möjligheter. Det som var svårt då behöver inte se likadant ut idag. Och det du en gång behövde göra för att känna dig trygg behöver kanske inte längre vara det enda sättet.

Att upptäcka det kan ta tid. Det handlar inte om att plötsligt sluta vara den du har varit eller att tvinga dig själv att reagera annorlunda. Snarare om att varsamt börja lägga märke till vad som händer inom dig. När du säger ja fast du vill säga nej. När du håller tillbaka något du egentligen behöver uttrycka. När du fortsätter att kämpa, trots att en del av dig längtar efter att få vila.

I de stunderna kan du försöka möta dig själv med lite mer vänlighet och förståelse. Inte för att allt du gör måste få fortsätta som förut, utan för att förändring blir lättare att närma sig när du inte samtidigt behöver kämpa mot dig själv.

Du kan få behålla det du har lärt dig och samtidigt upptäcka nya sätt att leva. Du kan fortfarande vara omtänksam utan att alltid sätta dig själv åt sidan. Du kan ta ansvar utan att bära allt. Och du kan känna dig osäker när du gör något annorlunda, utan att det betyder att du är på fel väg.

Kanske börjar förändringen just där. I insikten om att det som en gång hjälpte dig förtjänar att bli förstått, men inte behöver bestämma hur resten av ditt liv ska se ut.

Du får vara varsam med den du en gång behövde vara. Och du får varsamt ge plats åt den du är idag, och den du vill kunna vara framöver.

Du behöver inte förneka det som varit för att få leva annorlunda idag, du får ta med dig det du lärt dig och samtidigt varsamt börja välja en annan väg. ♡

Med omtanke, Maria